Femton landstingsval och fem maktskiften

En genomgång av landstingsvalen i Värmland 1962–2010

→ Före 1991 förekom inga maktskiften eller koalitioner.
    Socialdemokraterna satt hela tiden vid makten.

→ De senaste 20 åren har nya majoriteter tillträtt fem gånger av sex möjliga.
    Lika många har koalitionerna varit.

→ Före 1988 var partierna i landstingsfullmäktige alltid samma fem.

→ Efter 1988 har ytterligare fyra partier tagit sig över tröskeln till fullmäktige.

Innehållsförteckning

Sammanfattning
Rikstrendernas genomslag
Valen 1962, 1966 och 1970
Valen 1973, 1976 och 1979
Valen 1982, 1985 och 1988
Valen 1991, 1994 och 1998
Valen 2002, 2006 och 2010
Datum för fullmäktiges sammanträden

Sammanfattning

De följande sidorna innehåller en genomgång av de värmländska landstingsvalen under perioden 1962–2010. Under detta knappa halvsekel ägde sammanlagt 15 landstingsval rum. Fem av dessa ledde till majoritetsskiften, nämligen valen 1991, 1994, 2002, 2006 och 2010.

I periodens början (1962 och 1966) och under åren 1994–2010 skedde valen vart fjärde år. Under den mellanliggande perioden, från valet 1970 till och med valet 1991, var det valdags vart tredje år.

En viktig förändring, som inte minst påverkade valdeltagandet, inträffade 1970. Den gemensamma valdag som då infördes för valen till riksdagen, landstingsfullmäktige och kommunfullmäktige gav deltagandet i de två sistnämnda valen en kraftfull knuff uppåt. I fyra av de efterföljande valen, 1973–1982, deltog mer än 90 procent i de värmländska landstingsvalen. På 2000-talet handlade det åter om betydligt lägre nivåer, som lägst 77,9 procent i valet 2002.

► Nio partier sammanlagt

Fem partier har under hela perioden 1962-2014 haft säte i landstingsfullmäktige: Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Vänsterpartiet. Fyra partier har debuterat under de 50 åren: tidigast Miljöpartiet 1988, därefter Kristdemokraterna 1991, sedan Sjukvårdspartiet 2002 och sist Sverigedemokraterna 2010. Under mandatperioden 2010-2014 finns för första gången samtliga nio partier med i fullmäktige, sedan 2010 års val inneburit comeback för Miljöpartiet och debut för Sverigedemokraterna.

Socialdemokraterna (S) har i samtliga 15 val fått de flesta rösterna. Partiets toppnotering 56,3 procent härrör från periodens första val, 1962. Sitt sämsta valresultat noterade partiet 2002 med 36,5 procent.

Moderaterna (M), som på 1960-talet hette Högerpartiet, har från och med 1982 års val varit fullmäktiges näst största parti. Partiet uppnådde 2010 sitt bästa valresultat genom att för första gången få över 20 procent av rösterna. Sämst lyckades partiet i 1970 års val med 9,5 procent.

Centerpartiet (C) är det parti som – efter Socialdemokraterna – fått det största stödet under 50-årsperioden. Partiets toppnotering härrör från valet 1973, då andelen C-röstande uppgick till 25,6 procent. Centerns sämsta val inträffade 2010 då partiet fick 8,5 procent.

Folkpartiet (FP) fick i 1966 års val 14,7 procent, vilket är den största uppslutning som partiet fått under de 15 landstingsvalen. Valet 1998 gjorde partiet sitt sämsta val under perioden; då stannade stödet vid 5,4 procent.

Vänsterpartiet (V) hör också till namnbytarna under det senaste halvseklet. Sveriges Kommunistiska Parti blev 1967 Vänsterpartiet Kommunisterna som 1990 blev Vänsterpartiet. Sitt särklassigt bästa landstingsval gjorde partiet 1998 då partiet fick 12,7 procent av rösterna. Valresultatet 1976 – 4,1 procent – är partiets sämsta under perioden.

Miljöpartiet (MP) var alltså det första nya parti som kom in i landstingsfullmäktige (1988) men också det första som föll ur (1991). Partiet uppnådde sitt främsta valresultat 2010 (4,2 procent) och sitt lägsta första gången partiet ställde upp i ett landstingsval i Värmland: 1,7 procent i valet 1982.

Kristdemokraterna (KD) kunde i sitt sjunde försök – i landstingsvalet 1991– ta sig över spärren på 3,0 procent. I likhet med MP ramlade KD ur fullmäktige redan efter en period. Sedan har partiet återkommit och 1998 fick partiet sin största uppslutning med 8,4 procent. Under sina fem första landstingsval, 1973–1985, låg KD-resultaten omkring 1,0 procent.

Sjukvårdspartiet (SiV) bildades mindre än ett halvår före valet 2002. Det räckte ändå för att med bred marginal passera spärren på 3,0 procent; med 17,4 procent blev SiV till och med fullmäktiges näst största parti. Fyra år senare, 2006, gick det dock betydligt sämre för SiV, som då fick nöja sig med ett stöd på 7,1 procent. I valet 2010 dämpades partiets nedgång till 6,4 procent.

Sverigedemokraterna (SD) klarade i 2010 års val spärren till fullmäktige. Med sina tre mandat vardera är SD och KD fullmäktiges minsta partier under halvseklets sista mandatperiod.

► Fem koalitioner

Efter valet 1991 etablerades periodens första koalition. Detta sedan S förlorat valet och de fyra borgerliga partierna fått majoritet i fullmäktige med minsta möjliga marginal. Majoritetens stöd i fullmäktige: 41 av 81 mandat.

Periodens andra koalition trädde till efter 1998 års val, då bestående av S och V. Majoritetens stöd i fullmäktige: 44 av 81 mandat.

Den tredje koalitionen, som gjorde entré efter valet 2002, innehöll inte mindre än fem partier: M, C, FP, KD och det nya partiet SIV. Majoritetens stöd i fullmäktige: 44 av 81 mandat.

Den fjärde koalitionen blev följden av valet 2006. Sammansättningen: samma som efter valet 1998, alltså S + V. Majoritetens stöd i fullmäktige: 42 av 81 mandat.

Periodens sista landstingsval 2010 resulterade i den femte koalitionen. I antalet partier räknat blev detta den största-bredaste koalitionen. De sex partier som ingick när mandatperioden inleddes* var M, C, FP, SiV, MP och KD. Majoritetens stöd i fullmäktige 41: av 81 mandat.

* När denna historik gick i tryck var mandatperioden 2010–2014 inledd men inte avslutad; därav denna försiktiga formulering.

[Upp]

Nästan alltid genomslag för rikstrenderna
S tydligt undantag i landstingsvalet 2002

Partiernas resultat i landstingsvalen hänger nästan alltid ihop med rikstrenden för respektive parti. I några fall har detta samband varit särdeles tydligt under 50-årsperioden, som till exempel för

Centerpartiet i valen 1973 och 1976 (partiledare Thorbjörn Fälldin)

Folkpartiet i valet 1985 (Bengt Westerberg),

Vänsterpartiet (Gudrun Schyman) och Kristdemokraterna (Alf Svensson) i 1998 års val,

Miljöpartiet (Maria Wetterstrand-Peter Eriksson), Moderaterna (Fredrik Reinfeldt) och Sverigedemokraterna (Jimmy Åkesson) i 2010 års val

Det tydligaste exemplet på motsatsen, där resultatet i landstingsvalet och resultatet i riksdagsvalet har gått åt olika håll, utgör valresultatet 2002 för Socialdemokraterna. I riksdagsvalet i riket och i Värmland ökade partiet med 3,5 procent respektive 2,3 procent, samtidigt som partiet gick bakåt 4,5 procent i det värmländska landstingsvalet.

Landstingsvalet i Värmland 2002 föregicks av en osedvanligt stor turbulens, som hängde samman med beslutet 2001 att avveckla akutsjukhusen i Säffle och Kristinehamn. Turbulensen ledde till att Sjukvårdspartiet bildades och blev näst största parti i landstingsfullmäktige perioden 2002–2006. Inget annat landstingsbeslut har fått en så direkt påverkan på ett valresultat under 50-årsperioden.

[Upp]

Tre landstingsval (1)
1962, 1966 och 1970

Ingen oro för jämnt antal mandat

I landstingsfullmäktige (fast man sade "i landstinget" på den tiden) ökade mandatantalet 1954 från 59 till 72, en nivå som 1962 sänktes till 70 och sedan gällde under hela 1960-talet, liksom och under de två första mandatperioderna på 1970-talet. Alltså ett jämnt antal, vilket ingen ifrågasatte när ordet blockpolitik knappast ens var uppfunnet.

När ökningen av antalet mandat gjordes inför valet 1976, var man däremot noga med att välja ett ojämnt antal; närmare bestämt 81. Detta för att inte hamna i riksdagens situation, där valet 1973 innebar en exakt jämvikt (175–175) mellan de då – åtminstone på riksplanet – etablerade blocken. (Dock finns här en skillnad mellan riksdagen och landstingsfullmäktige som bör noteras. I riksdagen har talmannen inte utslagsröst vid jämna voteringsresultat, vilket däremot ordföranden i landstingsfullmäktige har i en motsvarande situation.)

Från och med valet 1976 har antalet mandat i vårt landstingsfullmäktige hela tiden varit 81. En diskussion om att minska antalet till 71 mandat, som Örebro läns landsting länge haft, har funnits på 2000-talet men hittills inte resulterat i någon förändring.

Separata valdagar fram till 1970

Den gemensamma valdagen introducerades i och med valet 1970. Under 1960-talet var alltså valen åtskilda: riksdagsvalen låg för sig (1960, 1964 och 1968) och kommunvalen-landstingsvalen för sig (1962 och 1966). När alla tre valen sammanfördes till en och samma valdag, fick det en omedelbar och tydlig påverkan på valdeltagandet:

► I det värmländska landstingsvalet 1966 deltog 82,5 procent av de röstberättigade.

► I motsvarande landstingsval fyra år senare, 1970, sköt valdeltagandet i höjden till 88,8 procent – en ökning med hela 6,3 procentenheter.

Fem partier i landstingsfullmäktige

Partisituationen var stabilare på 1960-talet än den varit under de senaste decennierna. Fem partier handlade det stadigt om i landstingsfullmäktige. Inget annat parti var i närheten. Exempelvis fick det nybildade KDS, Kristen Demokratisk Samling (numera Kristdemokraterna, KD), blott 0,9 procent av rösterna i valet 1966 och inte mycket mer (1,1 procent) hade partiet att hämta i 1970 års val. (Inte förrän i valet 1991 skulle KD få tillräckligt mycket stöd för att ta plats i vårt landstingsfullmäktige.)

Valet 1962 höll på att få till följd att ett av de fem "stadigvarande" partierna skulle få lämna landstingsfullmäktige. Det var SKP, Vänsterpartiet i dåvarande skepnad, vars röster bara räckte till ett mandat. (Sedan spärren på 3,0 procent i landstingsvalet infördes 1970 är två mandat det minsta ett parti kan få.)

När mandaten skulle räknas fram före 1970, fanns enbart fasta mandat att fördela och inte några utjämningsmandat. Det betydde att vissa mandat i ännu högre grad än idag kunde bli "dyra" och andra "billiga", räknat i röster. SKP:s resultat 1962 var ett exempel på det förstnämnda: då fick alltså partiet ett enda mandat i utdelning på sina 7 683 röster, medan 12 470 röster i 1966 års landstingsval resulterade i tre mandat.

Av de 81 mandaten i vårt landstingsfullmäktige från och med 1976 års val är 72 fasta och 9 utjämningsmandat. Också efter 2010 års val uppmärksammades frågan om "dyra" och "billiga" mandat, en problematik som alltså inte helt gått att eliminera trots utjämningsmandaten.

Olika kurvor för de borgerliga

För de tre borgerliga partierna – högerpartiet, centerpartiet och folkpartiet – betydde valen 1962–1966–1970 tre olika utvecklingslinjer, sett till mandaten i landstingsfullmäktige:

► Högerpartiet gick bakåt, från 9 till 5

► Centern gick framåt, från 8 till 15

► Folkpartiet stod still och fick 10 mandat i alla tre valen

Så såg också partiernas rikstrender ut, mer eller mindre. Först med Gösta Bohman, ny partiledare efter valet 1970, skulle kurvan för moderaterna börja peka stabilt uppåt. Valresultatet (M) i september 1970, som resulterade i fem mandat, gav den lägsta representation som partiet haft i landstingsfullmäktige under de senaste 50 åren.

Under 1960-talet var Rolf Kaijser, riksdagsman och kirurgchef på Centralsjukhuset i Karlstad, den mest framträdande högerpolitikern inom landstinget.

Gunnar Hedlund "i Rådom" fick uppleva tre raka framgångsval under sitt slutdecennium som centerns partiledare. I det värmländska landstingsvalet gick partiet från 20 859 röster 1962 till 37 685 röster 1970 – först i valet 1979 skulle den då 20-åriga framgångstrenden för centerpartiet brytas.

Riksdagsmannen Bertil Jonasson, landstingsledamot sedan 1947, var den tydligaste landstingsprofilen (C) under 1960-talet.

Folkpartiet klarade i alla tre landstingsvalen, 1962–1966–1970, tio mandat. I vart och ett av de tre valen röstade mer än 20 000 värmlänningar på partiet, som mest 23 463 i valet 1966 – att jämföra med 10 350 i landstingsvalet 2010.

Riksdagsmannen och chefredaktören Manne Ståhl, landstingsledamot sedan 1943, var under 1960-talet den folkpartist som syntes och hördes mest i landstingspolitiken. Manne Ståhl var för övrigt huvudförfattare till den landstingshistorik som utkom 1962 och behandlade landstingets hundra första år.

Rekordval för socialdemokraterna 1962

Socialdemokraterna, landstingets största parti i obruten följd sedan 1922 års val, gjorde ett särdeles bra landstingsval 1962. Hela 56,3 procent av rösterna resulterade i en kraftig egen majoritet i landstingsfullmäktige: utdelningen blev 42 mandat av 70.

En alltmer dominerande ställning i landstingspolitiken fick Arvid Eskel (S) under 1960-talet. I likhet med de ovannämnda landstingskollegerna Rolf Kaijser (H), Bertil Jonasson (C) och Manne Ståhl (FP) tillhörde även Arvid Eskel riksdagen.

Mindre bra gick det 1966 för socialdemokraterna, som då tappade hela sju mandat och minskade till 35. I valet 1970 lyckades S ånyo få över 50 procent av rösterna med egen majoritet som följd: 38 av 70 mandat.

SKP blev VPK

Kommunisterna hade särskilt svårt att hävda sig i landstingsvalen 1962 och 1970. Alltså i de två val där socialdemokraterna fick över 50 procent av rösterna. Det betydligt sämre valet 1966 för socialdemokraterna betydde samtidigt en framgång för SKP som då nådde 7,5 procent (+ 2,6 procent).

När utdelningen för SKP bara blev ett enda mandat i landstingsfullmäktige efter valet 1962, blev Gustav Nilsson från Sunnemo den ensamme representanten för partiet. Redan samma år som andra världskriget utbröt, 1939, gjorde han sin entré i landstinget och landstingsledamot förblev han ända fram till 1973. Han kandiderade även i landstingsvalet detta år, men blev utslagen.

[Upp]

Tre landstingsval (2)
1973, 1976 och 1979

Oslagbart rekorddeltagande 1973

När den gemensamma valdagen gjorde entré 1970 gav den, som ovan framgått, deltagandet i landstingsvalet en ordentlig skjuts uppåt. Ökningen fortsatte 1973 då ett rekorddeltagande på 91,4 procent noterades i det värmländska landstingsvalet – troligen en oslagbar toppnotering för ett landstingsval i Värmland.

Bara fyra landsting i Sverige uppvisade 1973 ett högre valdeltagande än Värmland: Jönköpings län (92,2), Malmöhus län (92,0), Västernorrland (91,9) och Halland (91,7).

I valet 1976 var värmlänningarna nästan lika flitiga. Då deltog 91,3 procent i landstingsvalet. Även 1979 hamnade valdeltagandet över 90 procent (90,2), och därmed blev 1970-talet ur valdeltagandets synpunkt ett decennium i särklass under de senaste 50 åren.

Centerns stora decennium
Större än M och FP tillsammans

Varken förr eller senare har Centerpartiet upplevt ett decennium som 1970-talet. I valet 1976 röstade nästan 50 000 värmlänningar på partiet i landstingsvalet, samma höst som Thorbjörn Fälldin blev statsminister (C) i den första borgerliga regeringen sedan 1930-talet.

Centerns ställning som det största borgerliga partiet – i valen 1973 och 1976 större än Moderaterna och Folkpartiet tillsammans – gjorde att det första borgerliga landstingsrådet i Värmland hämtades från centern. Uppdraget anförtroddes en 34-årig ingenjör från Skattkärr, Jan Hyttring.

Tre värmländska riksdagsmän hade centern samtidigt under åren 1970–1979: Bertil Jonasson, Karl-Eric Norrby och Allan Gustafsson. Alla tre var också landstingsledamöter under dessa år.

Medan 1970-talet blev ett framgångsdecennium för centern, gjorde det andra mittenpartiet Folkpartiet inte samma lycka i landstingsvalen 1973–1976–1979. Mandatutdelningen stannade vid 6-8-7 i dessa tre val, att jämföra med stabila 10-10-10 i de tre föregående valen.

Riksdagsmannen Karl Erik Eriksson, partiets andre vice ordförande 1972–1988, var en av folkpartiets förgrundsfigurer även i landstingspolitiken på 1970-talet. Hans 20 år som landstingspolitiker (1959–1979) överträffades dock av Anders W Axelson (1951-1982) och Arthur Widén (1949–1976) och med tiden också av Josef Styrud (1971-1994). Till nykomlingarna (FP) i fullmäktige efter valet 1976 hörde Hans Kaijser, som med tiden skulle bli partiets första landstingsråd.

För Moderaterna betydde vart och ett av valen 1973–1976–1979 ( = 7-11-13 mandat) ett kliv uppåt, jämfört med bottennoteringen 5 mandat i 1970 års val. I landstingsvalet 1979 fick partiet drygt 32 000 röster att jämföra med drygt 17 000 röster i valet 1970.

Årtiondets ledande landstingspolitiker (M) var Birgitta Sjöqvist, som också var den första kvinnliga gruppledaren i landstingspolitiken. Andra moderater som steg fram under detta årtionde var de blivande riksdagsledamöterna Göthe Knutson och Gullan Lindblad samt Sven Junzell. Den sistnämnde blev sedermera (1982) Birgitta Sjöqvists efterträdare som moderat gruppledare. Han blev också partiets första årsarvoderade politiker (på deltid).

Tre styrelseordförande (S):
Arvid, Nils och Stig

Socialdemokraterna tappade regeringsmakten i 1976 års val. Men i landstinget hade partiet kvar sin ledande ställning genom hela 1970-talet. Inte förrän i 1991 års val skulle denna komma att rubbas.

Decenniet inleddes med en särdeles dominerande roll i landstingspolitiken för riksdagsmannen Arvid Eskel. Fram till hösten 1972 hade han ordförandeposten både i landstingsfullmäktige och i landstingsstyrelsen (som då hade kvar sitt ursprungliga namn förvaltningsutskottet). Det betydde att någon annan, oftast Nils Wallander, fick föra utskottets talan under ärendebehandlingen i fullmäktige.

Arvid Eskel lämnade ordförandeskapet i fullmäktige – och riksdagen – när han efter sommaren 1972 blev landstingets första heltidsarvoderade politiker med titeln landstingsråd.

Efter valet 1976 lämnade han över landstingsrådsstolen till Nils Wallander, för övrigt Karlstads kommuns och Värmlands första kommunalråd på 1960-talet. Denne hade två år tidigare fått rycka in som landstingsfullmäktiges ordförande sedan John Larsson från Grums, landstingsledamot 1963–1974, oväntat avlidit efter bara ett år på denna post.

När Arvid Eskel inte längre var landstingsråd, avrundade han en 24-årig gärning som landstingsledamot genom att vara fullmäktiges ordförande under perioden 1976–1979.

Under 1970-talet gjorde också Stig Gustafsson sin entré inom landstinget. Det skedde 1974 och fem år senare, efter valet 1979, fick han den ledande rollen som utskottets (= styrelsens) ordförande, en roll som han skulle komma att behålla under hela 1980-talet. Under sin första period som landstingsråd, 1976–1979, hade Stig Gustafsson ansvaret för landstingets kultur- och utbildningsfrågor. Majoritetens tredje landstingsråd under denna mandatperiod, vid sidan av Wallander och Gustafsson, var Erik Jansson, "rotelansvarig" för personalområdet och omsorgerna om de utvecklingsstörda.

I vart och ett av valen 1973–1976–1979 fick socialdemokraterna över 90 000 röster.

VPK i bakvatten

Vänsterpartiet förblev hela 1970-talet det klart minsta av partierna i landstingsfullmäktige. Farligt nära att ramla ur var partiet 1973, då partiets enda mandat tillföll Erik Nordberg, partiets mångårige ombudsman. Bättre gick det för partiet 1976 (fyra mandat) och 1979 (tre mandat). John Magnusson, som 1976 blev utslagen ur riksdagen och samtidigt ny landstingsledamot, blev den förste årsarvoderade politikern (på deltid) för VPK inom landstinget.

KD långt ifrån

På 1970-talet hade fortfarande inget nytt parti tagit sig in i landstingsfullmäktige. Endast i landstingsvalet i Årjäng nådde Kristdemokraterna – då KDS, numera KD – över 3,0 procent. Men i övriga 15 kommuner gick det sämre för partiet, som i landstingsvalen 1973–1976–1979 aldrig samlade mer än 1,0 procent.

Det skulle dröja länge för de värmländska kristdemokraterna att ta sig över spärren i landstingsvalet på 3,0 procent. Inte förrän 1991 skedde detta.

[Upp]

Tre landstingsval (3)
1982, 1985 och 1988

Miljöpartiet första nykomlingen
Bakåt för valdeltagandet

På 1980-talet utökades partifloran i landstingspolitiken för första gången efter andra världskriget. Det skedde genom valet 1988, då Miljöpartiet fick 4,1 procent av rösterna och tre platser i landstingsfullmäktige. Miljöpartiet, som grundades 1981, hade även ställt upp i landstingsvalen 1982 och 1985, dock utan att ta sig över inträdesspärren på 3,0 procent.

Valdeltagandet låg i landstingsvalet 1982 fortfarande över 90 procent, närmare bestämt steg det med fyra tiondelar till 90,6 procent. Men såväl 1985 som 1988 sjönk valdeltagandet: först till 88,6 procent, därefter till 84,0 procent – den sistnämnda nedgången (1988) är den näst största under hela efterkrigstiden.

Hos moderaterna lämnade Birgitta Sjöqvist landstingsfullmäktige i och med valet 1982. Hennes ledande roll (M) togs över av Sven Junzell, advokat från Arvika, som innehade denna uppgift så länge som han satt kvar i fullmäktige. Efter valet 1988 tog Catarina Segersten Larsson över.

Under 1980-talet ingick tre doktorer i den moderata landstingsgruppen: Per Jan Wållgren, Carl-Hugo Ryrberg och Leif Weine Nillroth.

I valet 1982 tog moderaterna över rollen som största borgerliga parti i landstingspolitiken, en position som partiet därefter klarade att behålla även 1985 och 1988, trots smärre minskningar i dessa båda val. Valresultatet 1982 var det dittills bästa för partiet under efterkrigstiden; sedermera har det bara överträffats två gånger: 1991 och 2010. Sitt bästa kommunresultat i 1980-talets tre landstingsval uppnådde moderaterna i Karlstad 1982 med 26,4 procent.

För Centerpartiet blev 1980-talet inte lika framgångsrikt som det närmast föregående årtiondet. Valresultatet 1985, som innebar 11 mandat, var nästan en halvering i förhållande till "all time high", de 21 mandat som partiet fick i valet nio år tidigare (1976).

Veteranen Bertil Jonasson lämnade landstingsfullmäktige 1982, där han suttit som centerföreträdare ända sedan 1947. I och med valet 1988 avgick gruppledaren Jan Hyttring, centerns första landstingsråd, som fick Uno Carlsson som efterträdare.

Sitt bästa kommunresultat i 1980-talets tre landstingsval uppnådde Centern i Sunne 1982 med 35,2 procent.

För Folkpartiet började 1980-talet mindre bra. I själva verket gjorde partiet 1982 sitt sämsta val under hela efterkrigstiden i form av 5,5 procent som gav fyra mandat. Desto bättre gick det 1985, det val då "Westerberg-effekten" gjorde sig gällande inte bara i riksdagsvalet. (Westerberg = partiledaren Bengt Westerberg, som 1983 hade efterträtt Ola Ullsten.) Genom valet 1985 hamnade Folkpartiet åter på 1960-talsnivån i landstingsfullmäktige som innebar tio mandat.

Folkpartiets gruppledare under 1980-talet var Hans Kaijser, landstingsanställd tandläkare. Han blev 1993 landstingets tandvårdschef och lämnade därmed landstingspolitiken. (Efter 2006 års val fick han ånyo ett landstingspolitiskt uppdrag, närmare bestämt som förtroendevald revisor.)

Sitt bästa kommunresultat i 1980-talets tre landstingsval uppnådde Folkpartiet i Årjäng 1985 med 19,6 procent.

Socialdemokraterna fortsatte under 1980-talet att vara det klart största av partierna i landstingsfullmäktige. Valutgången 1982 i form av 42 erövrade mandat medförde egen majoritet liksom 41 mandat i valet 1985. Minsta möjliga mandatförlust 1988 (– 1) ledde dock till att den egna majoriteten gick förlorad.

Landstingsrådet Stig Gustafsson innehade under hela decenniet nyckelrollen som landstingsstyrelsens ordförande. Övriga landstingsråd med olika ansvarsområden hos det största partiet under 1980-talet var först Erik Jansson, Gunborg Strömdal och Åke Asplund, därefter Gunborg Hallberg, Berit Högman och Kjell Björk.

Också posten som landstingstingsfullmäktiges ordförande tillhörde S-politiker under detta årtionde. Posten innehades först av Nils Wallander (1980–1985), därefter av Sten Fogde (1985-1991).

Sitt bästa kommunresultat i 1980-talet tre landstingsval uppnådde Socialdemokraterna i Munkfors med 69,9 procent i 1982 års val.

Hos Vänsterpartiet kommunisterna var John Magnusson gruppledare under förra hälften av 1980-talet. Uppgiften togs därefter över av Lena Ohlsson, som efter att hon lämnat landstingsfullmäktige 1994 övergick till socialdemokraterna. På 2000-talet har hon bland annat varit kommunstyrelsens ordförande (S) i Karlstad med efternamnet Melesjö Windahl.

Mandatmässigt skedde inga förändringar för VPK i landstingsvalen 1982, 1985 och 1988. Varje gång blev utdelningen fyra mandat, även om kurvan varje gång pekade svagt uppåt.

Sitt bästa kommunresultat i 1980-talets tre landstingsval uppnådde VPK i Hagfors 1985 med 7,4 procent.

Miljöpartiet klarade, som ovan framgått, i sitt tredje försök att komma in i landstingsfullmäktige. Pesten som drabbade sälarna vid Sveriges kuster sommaren 1988 anses ha gett Miljöpartiet extra vind i seglen i valet detta år. Spännvidden var dock tämligen stor, om man ser till hur partiets röster i landstingsvalet föll i Värmlands 16 kommuner. Störst anslutning fick Miljöpartiet i Arvika med 5,5 procent och minst i Munkfors med 1,2 procent.

Gruppledare för Miljöpartiet under dess första period i landstingsfullmäktige var den Alfred Maultasch.

Valresultatet (MP) i Arvika 1988 var det bästa kommunresultat som partiet uppnådde i 1980-talets tre landstingsval.

Kristdemokraterna ställde upp i alla tre valen på 1980-talet, dock utan att vara i närheten av spärren på 3,0 procent. Valresultaten blev 1982 1,1 procent, 1985 1,0 procent och 1988 1,4 procent.

Sitt bästa kommunresultat i 1980-talets tre landstingsval uppnådde Kristdemokraterna i Årjäng 1985 med 3,6 procent.

[Upp]

Tre landstingsval (4)
1991, 1994 och 1998

Återigen fyraåriga mandatperioder

En viktig valteknisk förändring genomfördes på 1990-talet. Det skedde i och med 1994 års val då Sverige återgick till fyraåriga mandatperioder. Man återinförde alltså samma ordning som gällde före 1970. Den gemensamma valdagen, som också infördes detta år, påverkades dock inte av förändringen.

Valdeltagandet minskade, som ovan framgått, kraftigt (– 4,6 procentenheter) i 1988 års landstingsval ner till 84,0 procent. På ungefär samma nivå hamnade också valdeltagandet 1991 och 1994. Men 1998 kom så den stora skrällen – då skedde den största minskningen av valdeltagandet efter andra världskriget. Minskningen var så stor som 6,1 procentenheter, ner till 78,4 procent, vilket kan jämföras med toppnoteringen 91,4 procents valdeltagande i 1973 års landstingsval.

Ny majoritet både i riksdagen och i landstingsfullmäktige 1991

En lång tid av vänstermajoritet inom Landstinget i Värmland bröts i och med valet 1991. I motsats till 1976, då riksdagsvalet ledde till regeringsskifte men inte majoritetsbyte inom landstinget, innebar 1991 års val ett både och: borgerligt styre såväl i riksdagen som i landstingsfullmäktige.

I riksdagsvalet 1991 bidrog Ny Demokratis uppdykande på den politiska scenen i hög grad till majoritetsskiftet. I det värmländska landstingsvalet ställde dock inte Ny Demokrati upp med någon lista, ändå blev det alltså en ny majoritet som trädde till.

I denna nya majoritet ingick Kristdemokraterna (KD) som aldrig tidigare funnits med i landstingsfullmäktige. Men 1991 klev partiet med god marginal över tröskeln, spärren på 3,0 procent, och fick 6,0 procent av rösterna vilket gav fem mandat i fullmäktige.

Det största partiet i den nya borgerliga majoriteten, Moderaterna, gjorde 1991 sitt dittills bästa val efter andra världskriget i röster räknat – 36 304 värmlänningar stödde partiet i detta val med 17 mandat i fullmäktige som följd. Därmed var det självklart att moderaternas ledande politiker, landstingsrådet Catarina Segersten Larsson, skulle få ta hand om nyckelposten som landstingsstyrelsens ordförande.

De tre övriga borgerliga, "rotelansvariga" landstingsråden under denna mandatperiod var Agneta Käld (KD), Uno Carlsson (C) och – större delen av perioden – Hans Kaijser (FP). Den sistnämnde tillträdde under 1993 posten som Folktandvårdens chef, vilket innebar att han helt lämnade landstingspolitiken. Han efterträddes av Phebe Östman, och därmed avslutades mandatperioden med att tre av majoritetens fyra landstingsråd var kvinnor

Socialdemokraterna, som 1991 sjunkit till sin dittills lägsta nivå efter 1945, gjorde tre år senare ett mycket bättre val. Valresultatet (S) 1994 – 93 393 röster, 50,6 procent och 43 av 81 mandat – gav partiet egen majoritet i landstingsfullmäktige. Inte sedan 1970 hade Socialdemokraterna gjort ett så bra val.

Både i förlustvalet 1991 och framgångsvalet 1994 var Hans Svensson den ledande S-politikern. I likhet med sin företrädare, Stig Gustafsson, drog sig Hans Svensson tillbaka under löpande mandatperiod. Det skedde i slutet av 1996, då han ersattes av Berit Högman, som därmed blev första S-kvinnan på posten som landstingsstyrelsens ordförande.

Landstingsvalet 1998 innebar ånyo en kraftig tillbakagång (25 000 färre röster) för Socialdemokraterna. Ett tapp på nio mandat ner till 34 mandat var partiets största valförlust någonsin. Det ledde dock inte till majoritetsskifte, eftersom Vänsterpartiet samtidigt gjorde sitt i särklass bästa landstingsval. Tillsammans bildade de båda partierna, S + V, en regelrätt koalition med stöd av 44 av de 81 mandaten i fullmäktige.

Landstingsrådet Monica Ekström var efter 1994 den ledande politikern (V) ända fram till valet 2010. Under de två koalitionsperioderna ihop med Socialdemokraterna, 1998–2002 och 2006–2010, var hon ett av majoritetens landstingsråd.

För Centerpartiet innebar 1990-talet ett steg framåt (1991) och två bakåt (1994, 1998). I årtiondets sista val, 1998, fick partiet nöja sig med lite drygt 15 000 röster, att jämföra med rekordvalet (C) 1976 då nästan 50 000 värmlänningar stödde partiet. Partiets gruppledare i fullmäktige under detta årtionde var i tur och ordning Uno Carlsson, Sigrid Danielsson och – efter valet 1998 – Eskil Johansson.

För Folkpartiet innebar alla tre landstingsvalen på 1990-talet successiva minskningar. Lägstanivån i form av fyra mandat 1998 var tillsammans med valresultatet 1982, också fyra mandat, efterkrigstidens sämsta valresultat för folkpartisterna. Som ovan framgått efterträddes Hans Kaijser 1993 av Phebe Östman, som under resterande del av decenniet var partiets gruppledare.

Valet 1991 blev alltså en markant framgång för Kristdemokraterna. Bilden förändrades dock snabbt och redan i valet 1994, efter att i tre år ha varit en del av landstingsmajoriteten, var det dags för KD att på nytt bli utan representation i fullmäktige. Det skedde med minsta möjliga marginal: ett tiondels procent fattades till spärren på 3,0 procent. Valet 1998, Alf Svenssons stora framgångsval, jämnade vägen för en återkomst (KD) i landstingsfullmäktige; denna gång räckte rösterna till sju mandat – som är toppnoteringen hittills för Kristdemokraterna. Gruppledare efter återkomsten 1998 blev Gretchen Jansson, Karlstad.

Miljöpartiet kom in i landstingsfullmäktige 1988 (se ovan) men föll ur redan 1991, alltså efter bara en mandatperiod. I valet 1994 gick det bättre (4,1 procent) och samma nivå blev det för miljöpartisterna 1998, båda gångerna med tre mandat i landstingsfullmäktige som utdelning. Lennart Jonsson, partiets gruppledare under 1990-talet, valde i slutet av den andra mandatperioden att lämna sitt parti för att istället stödja Socialdemokraterna.

[Upp]

Tre landstingsval (5)
2002, 2006 och 2010

Valdeltagandet sjönk 2002 med 0,5 procent till 77,9 procent, vilket var den lägsta nivån sedan 1950-talet. Det betydde ändå en kraftig uppbromsning, eftersom minskningen i 1998 års val blev så stor som 6,1 procentenheter. I valet 2006 vände kurvan över valdeltagandet uppåt igen, om än blygsamt (+ 0,4 procent). I 2010 års val fortsatte ökningen, innebärande att valdeltagandet ånyo tog sig över 80 procent (+ 2,1 procentenheter = 80,35 procent), den högsta nivån sedan 1994.

I valet 1991 förlorade Socialdemokraterna, som ovan framgått, för första gången efter andra världskriget sin ledande ställning inom Landstinget i Värmland. I valet 2002 skedde det för andra gången, något som det nystartade Sjukvårdspartiet (SiV) i hög grad bidrog till. Utdelningen för detta nya parti blev så stor som 15 mandat, vilket gjorde SIV till denna mandatperiods näst största parti i landstingsfullmäktige.

Efter valet 2002 inleddes förhandlingar mellan partierna, syftande till att få ihop en majoritetskoalition. Fem partier blev överens om att bilda en sådan: de fyra borgerliga partierna – och SiV. Nyckelposten som landstingsstyrelsens ordförande tillföll Moderaterna och, för andra gången, Catarina Segersten Larsson.

Valet 2006 ledde till en återkomst för den tidigare koalitionen, S + V. Detta sedan Socialdemokraterna genom 5 nya mandat återtagit en del av den mark som gått förlorad i förlustvalen 1998 och 2002 (sammanlagt –12), samtidigt som Vänsterpartiet klarade att behålla sina 6 mandat.

Det var 2006 ytterst nära att Miljöpartiet hade kommit tillbaka till landstingsfullmäktige. Till spärren på 3,0 procent fattades blott 0,05 procent. Också Sverigedemokraterna, som aldrig tillhört landstingsfullmäktige, var med sina 2,5 procent betydligt närmare än tidigare att klara spärren.

Valet 2010 innebar en ökning av antalet partier i landstingsfullmäktige, detta sedan såväl Miljöpartiet (MP) som Sverigedemokraterna (SD) klarat spärren i likhet med de sju övriga partierna (M, C, FP, KD, S, V och SiV). Nio partier i fullmäktige var därmed ett faktum – och ett nytt rekord i värmländsk landstingspolitik kunde noteras.

Rekordmånga – sex – blev också partierna som kom att bilda den nya koalitionen efter valet 2010: de fyra borgerliga partierna, SiV och MP. Det dröjde mer än sju veckor efter valdagen innan förhandlingarna var klara. Tungan på vågen utgjorde de fyra miljöpartisterna som förhandlade både med S+V (37 mandat) och den ett år tidigare bildade Värmlandsalliansen (M+C+FP+KD+SiV = också 37 mandat) för att till sist välja alliansens partier som koalitionspartner. Sedan koalitionen bildades, antog de sex partierna det gemensamma namnet Värmlandssamverkan.

►Majoritetens landstingsråd under koalitionen 2002–2006:

Catarina Segersten Larsson (M), Erik Jansson (SIV), Eskil Johansson (C), Carin Melin (FP) och Roland Leben (KD).

►Majoritetens landstingsråd under koalitionen 2006–2010:

Ulric Andersson (S), Gunilla Svantorp (S) och Monica Ekström (V)

►Majoritetens landstingsråd under koalitionen 2010–2014:

Fredrik Larsson (M), Jane Larsson (C), Gert Ohlsson (FP), Erik Jansson (SiV), Eva Hallström (MP) och Elisabeth Kihlström (KD).

För de enskilda partierna såg valresultaten ut på följande sätt i de tre valen under 2000-talets första årtionde:

Moderaterna lyckades allra bäst i 2010 års val, då partiet fick 20,9 procent – det främsta resultatet (M) i periodens 15 landstingsval. Både 2002 och 2010 fick M efter valet nyckelposten som landstingsstyrelsens ordförande, genom Catarina Segersten Larsson respektive Fredrik Larsson, trots så skiftande valresultat som 10 mandat 2002 och 16 mandat 2010. Gruppledare (M) under perioden: Catarina Segersten Larsson till och med 2006 års val, därefter Fredrik Larsson.

Centerpartiet gick både framåt och bakåt under detta årtionde. Störst framgång hade partiet 2006 med 10 mandat i utdelning (11,0 procent), jämfört med 7 mandat 2002 och 8 mandat 2010. Notabelt: trots sämre resultat 2010 (8,5 procent) än 2002 (8,7 procent) blev mandatutdelningen bättre 2010. Gruppledare (C) fram till valet 2010: Eskil Johansson, därefter Jane Larsson.

Folkpartiet gjorde 2002 årtiondets bästa val (7,9 procent = 7 mandat) men tappade två mandat i 2006 års val och fick 5 mandat, en nivå som gällde för partiet även efter 2010 års val. Gruppledare (FP) under halvseklets sista decennium: Phebe Östman fram till valet 2002, därefter Carin Melin, därefter (under 2008) Gert Ohlsson.

Kristdemokraterna gick bakåt i alla tre valen under 2000-talets första årtionde. Efter sitt bästa val någonsin 1998 (7 mandat) tappade KD till 5 mandat 2002, till 4 mandat 2006 och till 3 mandat 2010 – i sistnämnda val blev marginalen ner till spärren inte mer än 0,66 procent. Gruppledare (KD): Gretchen Jansson fram till valet 2002, därefter Roland Leben, därefter (sedan 2007) Elisabeth Kihlström.

Sjukvårdspartiet fick stor uppslutning i sitt premiärval 2002 (15). Sämre gick det 2006 då SiV var den stora förloraren, för övrigt den största i hela Landstingssverige, genom en minskning från 15 till 6 mandat. Betydligt blygsammare var tillbakagången 2010: från 6 till 5 mandat. Gruppledare (SiV) ända från början: Erik Jansson, landstingsrådet (S) på 1970- och 1980-talen.

Miljöpartiet, som föll ur landstingsfullmäktige 2002, klarade inte att återkomma 2006 men lyckades bättre 2010 (4 mandat) med comeback som följd. Som ovan framgått blev MP efter valet 2010 en del av den nya majoriteten ihop med Värmlandsalliansen. Gruppledare (MP): fram till 2002 Gun-Britt (Agnes) Utter, efter 2010 års val Jesper Johansson.

Socialdemokraterna hade en oregelbundet kurva under 2000-talets första decennium: bakåt 3 mandat i valet 2002 (31 mandat), framåt 5 mandat i 2006 års val (36 mandat), åter bakåt 3 mandat 2010 (33 mandat). Valresultatet 2002 (31 mandat – 36,5 procent) var 50-årsperiodens sämsta för Socialdemokraterna, som inledde halvseklet med sitt allra bästa valresultat (56,3 procent 1962). Gruppledare: Berit Högman fram till valet 2002, därefter Ulric Andersson.

Vänsterpartiet kunde 2002 inte upprepa sin stora framgång från 1998 utan tappade 4 mandat och fick 6. Den nivån bibehöll partiet 2006, medan valet 2010 betydde att ytterligare 2 mandat gick förlorade. Gruppledare (V): Monica Ekström fram till valet 2010, därefter Anders Nilsson.

Sverigedemokraterna närmade sig spärren både 2002 och 2006 men klarade 3-procentsspärren först 2010. Partiets 5907 röster betydde 3 mandat under denna partiets första period i fullmäktige. Gruppledare (SD): Runar Filper.

[Upp]

Landstingsfullmäktiges sammanträden 1962–2012

► 1960-talet: 49 sammanträdesdagar

1962: fem dagar
1–5 oktober

1963: sex dagar
4–5 oktober (studieresa), 7 oktober, 9–11 oktober

1964: sex dagar
2–3 oktober (studieresa), 5 oktober, 7–9 oktober

1965: fem dagar
4–8 oktober

1966: åtta dagar
14–15 mars, 1–2 oktober (studieresa), 3 oktober, 5–7 oktober

1967: nio dagar
13–14 mars, 2–6 oktober + två resdagar

1968: nio dagar
19 februari, 25–26 april, 7–11 oktober

1969: fyra dagar
6 oktober, 8–10 oktober

► 1970-talet: 89 sammanträdesdagar

1970: nio dagar
27 februari, 6 april, 11–12 maj, 19–22 oktober, 14 december

1971: tolv dagar
1–2 mars, 26–27 april, 7 juni, 4–8 oktober, 20–21 december

1972: nio dagar
10 april, 5 juni, 9–13 oktober, 11–12 december

1973: åtta dagar
2 april, 4 juni, 8–12 oktober, 3 december

1974: tio dagar
4–5 mars, 8 april, 10 juni, 7–11 oktober, 9 december

1975: åtta dagar
17 mars, 2 juni, 6–10 oktober, 8 december

1976: nio dagar
10–11 maj, 14 juni, 12–16 oktober, 6 december

1977: åtta dagar
12–13 juni, 26 september, 21–25 november

1978: nio dagar
6 mars, 8 maj, 12 juni, 2 oktober, 13–17 november

1979: sju dagar
5 mars, 7 maj, 8 oktober, 26–29 november

►1980-talet: 71 sammanträdesdagar

1980: åtta dagar
14 januari, 12 maj, 22 september, 22–26 november

1981: åtta dagar
2 februari, 27 april, 1 juni, 23–27 november

1982: sju dagar
8 mars, 7 juni, 22–26 november

1983: sju dagar
18 april, 12 september, 21–25 november

1984: åtta dagar
9 april, 24–25 september, 26–30 november

1985: sex dagar
29 april, 17 juni, 25–28 november

1986: sju dagar
17–18 mars, 9 juni, 24–27 november

1987: sex dagar
23 mars, 1 juni, 23–26 november

1988: sju dagar
28 mars, 6 juni, 21–25 november

1989: sju dagar
10 april, 5–6 juni, 20–23 november

►1990-talet: 66 sammanträdesdagar

1990: sju dagar
2 april, 28 maj, 1 oktober, 26–29 november

1991: fem dagar
22 april, 3 juni, 25–27 november

1992: sex dagar
30 mars, 1 juni, 17 augusti, 23–25 november

1993: sex dagar
22 mars, 7 juni, 28 september, 22–24 november

1994: sju dagar
7 mars, 25 april, 13 juni, 26 september, 28–30 november

1995: sju dagar
27 mars, 2 maj, 12 juni, 2 oktober, 27–29 november

1996: sju dagar
1 april, 10 juni, 22–23 september, 25–27 november

1997: sju dagar
25 april, 9–10 juni, 22 september, 24–26 november

1998: sju dagar
30 mars, 8 juni, 28 september, 16–18 november, 11 december

1999: sju dagar
15 mars, 26 april, 23 augusti, 27 september, 15–17 november

► 00-talet: 75 sammanträdesdagar

2000: sju dagar
21 februari, 28 april, 20 juni, 18 september, 15–17 november

2001: sju dagar
29 januari, 2 april, 11 juni, 20 juni, 24 september, 26 november, 20 december

2002: sju dagar
18 februari, 15 april, 3–4 juni, 20 september, 25 november, 16 december

2003: fem dagar
20 februari, 15 april, 4 juni, 30 september, 18 december

2004: sju dagar
2 mars, 15 mars, 27 april, 15 juni, 28 september, 3 november, 1 december

2005: fem dagar
22 februari, 26 april, 14 juni, 11 oktober, 29 november

2006: åtta dagar
7–8 mars, 25 april, 13 juni, 31 oktober, 1 november, 28–29 november

2007: tio dagar
6–7 mars, 24–25 april, 19 juni, 17 september, 30–31 oktober, 28–29 november

2008: tio dagar
31 januari, 19 februari, 28–29 april, 9–10 juni, 21–22 oktober, 25–26 november

2009: nio dagar
3 mars, 28–29 april, 9–10 juni, 19–20 oktober, 24–25 november

► 2010-talet:

2010: sex dagar
23 februari, 28 april, 15 juni, 27 oktober, 29 november, 17 december

2011: sju dagar
9 mars, 13 april, 21–22 juni, 26 oktober, 29–30 november

2012: sju dagar planerade
13 mars, 25 april, 12–13 juni, 24 oktober, 27–28 november

[Upp]