September 2016

September månad 2016 bjöd på ett verk av intressanta Robert Jäppinen:
Minneslund - Tillträde förbjudet

Robert Jäppinen

© Robert Jäppinen/BUS (2016) "Minneslund - Tillträde förbjudet"

Robert Jäppinen

Robert Jäppinen föddes 1924 i en by mellan S:t Petersburg och Narva i dåvarande Sovjetunionen och dog 12 juni 2006 i Ransäter, Värmland. Hans politiska engagemang löper som en röd tråd genom konstnärskapet och grunden i mycket av hans verksamhet var ett starkt engagemang för världsfred. Efter Tysklands invasion av Sovjetunionen sommaren 1941 blev han förd till ett koncentrationsläger. Han lyckades fly och kom senare till Sverige, djupt präglad av sina upplevelser under brinnande krig.

Som konstnär skapade han verk inom måleri, skulptur, grafik, film, performance politiska manifestationer och texter. Ofta tog han sig själv och sin konst ut i det offentliga rummet, gator och torg, och han skrev brev, telegraferade, faxade och skickade mail till makthavare på både lokal och global nivå. Robert Jäppinen ifrågasatte ofta sakernas tillstånd, konst- och kulturetablissemanget, politiken och samhället i stort. Därmed blev han också ofta själv ifrågasatt.

I boken Vem är rädd för Robert Jäppinen? utgiven av Värmlands Museum 2014 skriver konstnär Jörgen Svensson bland annat:

"Robert Jäppinen var inblandad i en rad olik rättsliga processer genom åren. De dokument som finns bevarade vittnar om tidsandan och hur systemet hanterade personer som inte följde de givna reglerna för hur en god medborgare förväntades uppföra sig.

Jäppinen protesterade mot och överklagade alla beslut han ansåg felaktiga. Han gjorde det förmodligen inte bara för sin egen upprättelse utan också utifrån en avsky för makt och myndighetsutövande. Genom uppmärksamheten i media kunde han bygga sitt konstnärliga varumärke och föra ut sitt budskap. I gengäld fick medierna ett tacksamt och annorlunda material att publicera. Ju mer kontroversiell och provokativ Jäppinen var desto mer uppmärksamhet fick han.

Det intressanta med Robert är att han så tydligt var genomsyrad av 1900-talets stora europeiska händelser samtidigt som han på flera sätt var ett med sin samtid. Dessutom bar han på en framtid.
När det gäller val av material var det i många fall nödens lag som gällde. Även här var han gränslös. Robert tog vad han för stunden hade tillgång till. Det innebar att det ibland målades på vanlig målarduk men också på mattor, filtar, säckväv eller den typen av fiberduk som används när man belägger vägar. Hans emaljer utgörs ofta av frontsidorna på tvätt- och diskmaskiner. Robert tycks heller inte ha varit särskilt aktsam om de färdiga verken. Han kunde hänga dem ute eller på annat sätt hantera dem oaktsamt. En sådan respektlös hållning till de färdiga verken känner jag personligen stor sympati för. Konstverken blir inte till heliga reliker utan används och hanteras, får en patina och bär spår av livet. Det är ett sätt att protestera mot vad som anses vara fint eller fult, bra eller dåligt.

Det är ingen tvekan om att Roberts frånfälle gjorde Värmlands och Sveriges konstliv betydligt fattigare. Hans konstnärskap väckte många frågor, inte minst om vad det som anses vara konst och hur långt en konstnär får gå i konstens namn. Men även frågor som rör demokrati, yttrandefrihet och inte minst: vad en människa är och vad som anses vara normalt beteende. Frågor som ständigt är aktuella men som det krävs mod för att ställa ...."