Karin och Marc Broos

Den 1 september - 31 oktober visas utvalda verk ur landstingets konstsamling i konsthallen på Centralsjukhuset i Karlstad. Konstnärsparet Karin och Marc Broos har fått i uppdrag att välja och forma en utställning. OBS! Utställningen förlängd till 1/12.

Karin och Marc Broos

Foto: Mattias Karlsson

Välkommen på vernissage den 1 september kl. 12.45!

 

Om Karin och Marc

Karin och Marc Broos flyttade till Värmland 1975 och bor nu i Östra Ämtervik utanför Sunne.

Museet Alma Löv, där besökare välkomnades in i deras hem, är inte bara känt för oss värmlänningar, utan har väckt stor uppmärksamhet både nationellt och internationellt med devisen Om andra museer är till för alla, är vi ett museum för alla andra. Även om Alma Löv var Marcs helhetsverk med andra konstnärer som ställde ut, hände det ofta att han smugglade in egna verk under fiktiva namn (till exempel verket av Gina Fallacio).

Karins nationella genombrott kom i samband med hennes utställning på Kristinehamns Konstmuseum 2008. Att med fotot hitta scenen för hennes måleri har gjort hennes bilder till några av våra mest älskade verk. Vardagliga scener som med motivet som grund, får sin stämning genom hennes penseldrag och betraktaren att dra efter andan. Bilder som får en att stanna till, tänka och känna efter och där innebörden och känslan kan ändras efterhand – från det djupt vackra till det mörkaste mörka. Den 10 oktober i år till 26 februari 2016 ställer Karin ut på Waldemarsudde med måleri från perioden 2011 – 2015. I anslutning till denna utställning kommer även ett utdrag ur den kommande filmen Speglingar, om en mor-dotter relation producerad av Sara Broos, att visas.

Marcs konstnärskap lyfter taket högt upp. Han medverkade under flera år i konstmässan Art Fair i Stockholm och hans deltagande uppmärksammades återkommande. Som exempel kan nämnas att han en gång hade med sig 3.000 värmländska granar som sedan planterades ut av besökare och gallerister över hela världen. ”Utan dig är denna mässa en enda stor grå massa” skrev journalisten Ulrika Knutson. Marc blev känd för sina sociala projekt och deltog på mässan med drivkraften att lyckas i den stora konkurrensen, att sticka ut och bli uppmärksammad – och det blev han – och Värmland med honom.

Karin är den finstämda konstnären som målar vackert med mystik – laddat och samtidigt stilla – medan Marc är kreatören, den drivna experimentalisten. Kombinationen av dessa två gör Broos till Värmlands kanske mest intressanta familj.

Anna Åberg, konstchef, Landstinget i Värmland

Karin och Marcs tankar om urvalet

För kanske tjugo år sedan utsågs konstnärer som konstnärliga rådgivare med uppgift att bevaka utställningar i länet och köpa in konst. Karin var konsult för en vårdcentral i östra Värmland och fick fria händer att köpa in konstverk till den. Det blev en stor variation av stilar, uttryck och material. Alltifrån blyertsteckningar i storformat till emaljerade plåtar. Stolt presenterades utsmyckningen för den samlade personalen. Några var intresserade och visste en del om konst medan andra var totalt ointresserade. Några gjorde sig till talespersoner för de äldre patienterna – såg dem som en homogen grupp.  "Detta är inget för äldre människor".  "Usch svartvita bilder, deprimerande". Några visste till och med vad alla äldre ville ha.

Vi bestämde oss för att intervjua de boende och med nyinköpt videokamera skulle vi spela in kommentarerna. Nu i dessa dagar skulle man knappast få tillstånd att filma på en vårdcentral. Lars Lerin och Karin intervjuade och Marc filmade och självklart tyckte inte alla likadant. Men varje verk, till och med den svartvita blyertsteckningen Myrstacken av Jan Bergh och de emaljerade plåtarna av Robert Jäppinen, hade någon eller några anhängare och väckte reaktioner. Någon brydde sig inte alls och ville bara ha kärlek. Filmen blev ett intressant dokument. Självklart kan man aldrig uppnå att alla tycker om alla verk men man är aldrig för gammal för att kunna ta till sig något nytt och fördomar om vad de äldre vill och behöver kom på skam. 

Vi kom till sjukhuset för att föda vårt andra barn. Inga hjärtljud. Barnet var dött, en knut på navelsträngen, dessutom två varv runt halsen. Jag minns att vi satt i något slags väntrum. På väggen hängde en så kallad glad bild, det glada livet, en idyll. Om vi nu skulle vara mottagliga för ett konstverk så var det inte den bilden. Edvard Munchs bild om döden, det sjuka barnet kunde ha varit en tröst, just då i detta ögonblick. En bild i vilken vi skulle känna igen vår sorg och smärta. Det finns hos många en skräck inför bilder som påminner om lidande och om sorg. Till och med svartvita bilder väcker obehag. I katolska sjukhus finns Jesus på korset i varje sal – en symbol för lidandet som även kan ge tröst.

"Om konsten är till för att bedöva, att få oss att glömma vardagen, då är ett hammarslag i skallen den bästa konsten." Elmer Diktonius.

Det blev en upplevelse att gå in i Landstingets konstförråd och att gå igenom samlingen av tusentals verk. Inköpta konstverk från flera decennier. En överraskning var att se egna bilder, sådana som vi hade glömt. Många verk av konstnärer kände vi igen, andra blev en ny bekantskap. Alla våra kollegor som vi känner sedan sjuttiotalet då vi flyttade till Värmland, till dagens yngre förmågor, fanns i förrådet. Högt och lågt med ramar i färger och material, typiska för olika tidsepoker, broderligt förenade i långa rader på ändlösa hyllor. Lådor med bland annat enorma upplagor av grafik. Mötet i konstkammaren blev både glädjande och sorgligt. En bild av tiden som är och som har gått och vi med den.

När vi valde verk ur samlingen blev det ett personligt urval. Vi försökte att bygga upp en utställning som på något sätt höll ihop. Några stora verk som stomme, måleri, svart vita bilder, foto, skulptur.  Vi valde verk som på något sätt berör oss, som säger något om att vara människa, något i uttrycket som vi "känner igen" – något som redan finns hos oss än, må vara dolt, djupt nedgrävt.  Det är därför kanske intressant att se de utvalda verken tillsammans med våra egna verk.  Det borde finnas beröringspunkter, fast det går inte att sätta fingret på vad det nu är som vi har gemensamt. På Marcs visitkort står "Je suis un autre" jag är en annan, jag är den andre.

Vi blev bländade av det starka solljuset när vi lämnade landstingshuset denna vackra sensommardag i slutet av augusti. Det kommer nya konstnärer, det kommer nya konstverk. Politikernas uppgift är inte att förutse framtiden men att göra denna möjlig och vi hoppas att Landstinget i Värmland kommer att fortsätta med nya satsningar på konst i våra allmänna hem, på allmänna platser; konst som välbehövlig näring.    

Karin och Marc Broos, Östra Ämtervik den 19 augusti 2015

Media

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=6242812

http://www.vf.se/kultur-noje/noje/ny-utstallning-i-spisrummet