Jörgen Svensson

Konstnär Jörgen Svensson är först att få i uppdrag att arbeta med landstingets samling. Utställningen i Konsthall Spisrummet pågår 9 februari - 9 mars.

Jörgen Svensson i Konsthall Spisrummet. Foto: Jens Magnusson.

Jörgen Svensson

Jörgen Svensson är född i Skoghall, Värmland men numera bosatt i Göteborg. 1996-2002 var han professor på Konsthögskolan Valand och 2002-06 professor vid Konstakademien Trondheim. Han har även varit gästprofessor vid Karlstads universitet, San Francisco Art Institute samt California College for Art. Vid sidan av sitt eget konstnärskap verkar han för närvarande som Curator vid Värmlandsmuseum i Karlstad med ansvar för samtida konst.

Jörgen Svenssons har också beskrivits som en svensk pionjär inom den socialpolitiska projektkonsten. Han har bland annat uppmärksammats för sin tid som kulturrådgivare åt dåvarande kulturminister Margot Wallström (1995), ett uppdrag till vilket han förhöll sig till som ett konstprojekt och där hans dagboksanteckningar senare resulterade i Vi, ett multimedieverk i bild, text och musik. Stor uppmärksamhet fick även hans projekt Regeringsmiddag (1994), då han bjöd in delar av den svenska regeringen till en restaurang i Stockholm för att äta middag med allmänheten. År 2000 initierade och organiserade Svensson projektet Public Safety, ett totalmöte mellan den internationella samtidskonsten och den lilla bruksorten Skoghall. Projektet omfattade även ett internationellt seminarium samt en dokumentärfilm för SVT. Nyligen släpptes också en bok om projektet. Jörgen Svensson har även arbetat med foto och musik. Han har dessutom skrivit radioteater för Sveriges radio.

Jörgen Svensson finns representerad på de flesta stora museerna i Sverige. Han har också varit inbjuden att delta i flera stora internationella utställningar som exempelvis Göteborgs Internationella konstbiennal och Manifesta.

Läs mer om Jörgen på hans egen hemsida.

Jörgens tankar om uppdraget i Konsthall Spisrummet

Att få gräva ner sig i en konstsamling innebär alltid ett mått av spänning och upptäckslust. Det innebär oftast en resa genom olika tidsepoker då konst ju har förmågan att spegla sin tid. Men en samling säger också något om den eller dem som bestämt vad som ska köpas in och samlas på.

Jag har oftast arbetat med samlingar där grundpremissen varit att endast se till konstnärlig kvalitet och inget annat. Det var också med sådana ögon jag tog mig an utmaningen att göra en utställning utifrån Värmlands läns landstings konstsamling. Vad jag inte riktigt förstod var att landstingets samling är uppbyggd även, och kanske främst, utifrån helt andra premisser. Det handlar om konst som ska fungera i speciella, offentliga sammanhang och miljöer. Så många som möjligt ska kunna ta till sig konsten - den ska således inte provocera, väcka anstöt eller vara för sorglig. Detta med hänsyn till personal, patienter och besökare. Sådana premisser ställer stora krav på den eller de som bestämmer vad som ska köpas in. Jag kan inte påstå att jag är avundsjuk på deras prekära arbetsuppgift.

Konstverkens kraft i fokus

Arbetet med den här utställningen har därför varit en stor utmaning för mig, men också en intressant utmaning. Trots de premisser som legat till grund för samlingen har min ambition ändå varit att hitta verk som står för det jag anser vara bra konst. Jag har inte tagit särskild hänsyn till varken personal eller patienter, utan låtit konstverkens kraft stå i första rummet. Tanken med Spisrummet är att det ska fungera som en verklig konsthall, som opererar endast utifrån hög konstnärlig kvalitet. Dessutom är jag inbjuden att arbeta med samlingen i egenskap av konstnär.

Vad är det då jag tittat efter då jag gjort mitt urval? Jag inser att jag inte kunnat omfatta hela samlingen, utan mycket av den är utspridd på olika institutioner runt om i länet. Jag har emellertid gått igenom en betydande del av samlingen. Med tanke på att den konst som köpts in ska tilltala så många som möjligt och fungera i speciella miljöer rymmer samlingen därför väldigt många landskapsmålningar och stilleben. Jag har försökt att bortse från dessa och istället fokusera på det som på olika sätt skiljer sig och sticker ut.

Det personliga tilltalet kvräver något mer

Under många år arbetade jag som professor på olika konsthögskolor. Till dessa utbildningar söker man med arbetsprover. När det kom till arbetet med att välja kommande studenter letade vi professorer efter unika personligheter. Vi letade inte efter de som var skickliga inom måleri, skulptur eller andra konstnärliga utryck som de sökande arbetade med. Vi letade efter det personliga och säregna uttrycket. Att bli skicklig inom exempelvis måleri kan i stort sett vilken människa som helst bli. Det handlar egentligen bara om träning, inte talang. Det personliga tilltalet däremot, kräver något mer. Det kräver mod och en vilja att påstå något annorlunda, något nytt. Det kan man inte träna sig till, det är man född med. Som ett karaktärsdrag. Utbildningen på konsthögskolorna handlar sedan om att skaffa sig de färdigheter som krävs för att till fullo använda det personliga uttrycket i skapandet av konst.

Ett vidgat perspektiv och öppenhet

Många människor tycker att konst de inte förstår ej heller är bra. För mig är det i de flesta fall tvärtom. Konst jag inte förstår eller omedelbart faller tycke för gör mig nyfiken. Hur har konstnären tänkt? Varför har hen gjort det här? Det liknar inget jag tidigare sett. Det är sådana tankar som gör konsten betydelsefull. Det vidgar mitt perspektiv och ökar förståelsen för att se på tillvaron på olika sätt. Jag inser dock att det finns människor som inte vill vidga sina perspektiv. De är rädda för det, antagligen för att de inte vet vad det kan föra med sig. De vill istället känna sig trygga och omge sig med människor, föremål, konst och annat, som bekräftar deras tillvaro och åsikter. Min erfarenhet av att arbeta med konst och människors möte med konst säger mig att det finns ett samband mellan synen på konst och människosyn. Människor som visar öppenhet gentemot konst de inte omedelbart greppar är också öppna gentemot människor som inte är som de själva. Inte minst av denna anledning är konsten viktig för ett öppet och humant samhälle. Alla totalitära stater vi känt till har begränsat konsten på samma sätt som man begränsat människors frihet.

En viktig spegling av det värmländska konstlivet

Landstingets konstinköp har förmodligen spelat en stor roll för det värmländska konstlivet. När man går igenom samlingen känner man igen namnen på de flesta värmländska konstnärer av betydelse. Förutom att Landstinget bidragit till deras försörjning har de med inköpen och skapandet av en offentlig samling sett till att fler människor fått möta deras konstnärskap. Det tycker jag är något man kan vara stolt över.