Anna Lidberg

Utställningen pågår 3 december - 31 januari. Vernissage den 3 december kl. 12.30. Välkomna!

Lidberg

Anna Lidberg. Foto: Jens Magnusson

Anna Lidberg om sitt urval

Upprepningar och arbete, i konsten och av konstnären

Jag började arbetet med urvalet till Spisrummet genom att gå igenom arkivskåpet där diabilderna med samlingens dokumentation förvaras. Där ryms ca 16000 bilder, en kvarleva av ett system som blivit utbytt mot nyare digitala tekniker. Diabilden besitter en spänning, den bär på nostalgi och en idé om en ömsint visning som låter sig ta tid och vara lite krånglig. Den genomlysta bilden gör något särskilt med färgerna och känns van för mig som ofta arbetar med videoinstallationer och projektioner.

Det är speciellt att, med den bakgrunden, ta sig an en samling helt utan videoverk. I urvalet av verk till mitt Gallery 1:10 sätter jag ofta samman en blandning av just rörlig bild, objekt, installationer och bilder. Landstingets samlingar består till största delen av tvådimensionella bilder, utvalda för att fungera i de miljöer som Konstenheten arbetar med. Mitt intresse för tidsaspekt, bilder emellan, som återfinns i rörlig bild, har ändå smugit sig in i mitt urval i form av diabildspel, upprepningar och omtagningar i konstnärlig praktik.

Konstnärens arbete

I arkivskåpet hittade jag en serie diabilder som stack ut. De visar Ulla Viottis montering av sin gestaltning vid bassängen på Centralsjukhusets fysioterapimottagning,1983. Det kändes som en ynnest att få komma bakom kulisserna och se henne fysiskt arbeta med det verk som nu upptar lokalen. Jag hoppas att den projicerade bildvisning som jag har satt samman för Spisrummet ska kunna frambringa en liknande känsla hos besökaren. Jag intresserar mig för den konstnärliga praktik och process som gömmer sig bakom de färdiga verk som betraktaren möter. Det är också en av anledningarna till att det blir intressant att se så många exemplar av Lars Lerins grafiska tryck Potatisupptagning (1978), 28 stycken av upplagans 60 sitter uppradade på väggen i Spisrummet. Hans upprepade grafiska kopierande av motivet producerar, så klart, likadana bilder. Men skillnaderna finns där också, och avslöjar konstnären bakom den maskinella processen. Jag har valt att låta rama bilderna på ett sätt som dessutom avslöjar en del av deras fortsatta liv, efter deras tillkomst. Gulnade rutor och senare uppkomna skavanker vittnar om att de har använts, att de har hängt ute i Landstingets verksamhet. På olika platser som har lämnat spår i bilden och gjort dem mer olika varandra än de ursprungligen var. Jag kände igen bilden direkt när jag mötte den i konstförrådets arkivlådor. Den har använts mycket, hänger på många platser i landstingets lokaler och även jag har mött den i min kontakt med vården.

Upprepningar

Det kan verka underligt att välja att hänga upp 28 stycken exemplar av samma bild. För mig är det en logisk fortsättning på något som pågår i min egen praktik. Jag är förtjust i upprepningar och kopierande, i kopians försök att efterlikna originalet och i den specifika personlighet som kan uppstå i dess förfall. I Spisrummet visas en reproduktion av ett mitt egna verk "Håll om mig 100 gånger" som jag gjorde 2013 till Sannerudsskolan i Kil. I det har frasen "Håll om mig" gjutits, det gjutna objektet tagits form på och gjutits på nytt, i en lång process av kopierande av kopian. De första objekten har en skärpa och tydlighet, de allra sista är nästan oläsliga. Som en upprepad vädjan som förändras för varje gång den sägs, eller ett minne som påverkas av att minnas om, och om igen. Att ge en sådan uppmärksamhet till ett och samma motiv skapar en speciell relation till det. Och kanske är det också ett försök att visa vikten av det en uppehåller sig vid, gång på gång.

Jag undrar om Arvid Knöppel kände så i producerandet av sina djur. Att de var av allra största vikt, att uppmärksamheten han gav dem inte fick tas ifrån dem och att han fann något i dem, att återkomma till. Bland diabilderna har jag hittat mängder av grafik, teckningar och skulpturer där Knöppel har gestaltat lodjur, älg och björn. Och rådjur. Jag ömmar för Knöppels rådjur. Skrangliga men samtidigt starka och graciösa har de stått i landstingets miljöer och påmint om det som finns utanför huset, en bit in i skogen. I Rune Walls fall upprepas husen, de tydligt likadana och de som strävar efter att sticka ut bland sina likar.

Vad var det i blomsterarrangemangen som fick Maja Fjaestad att återkommande uppehålla sig vid dem? Till skillnad från många andra målningar som finns bevarade från Rackstadkolonins konstnärer är dessa i ett mindre format. De storslagna landskapen, de en ser på med lång blick och stora kroppsrörelser, har fått maka på sig till förmån för det som finns närmare. Det som kanske tittas på i pausen mellan andra sysslor, inte ovanligt för den tidens kvinnliga konstnärer som hade ansvar för hushåll och barn samtidigt som de banade väg för mig och min generation. Det är spekulationer, men så får hennes bilder mig att spekulera.

Jag kunde inte låta bli att låna in Sven Olov Ehréns bilder från sin plats på Grums vårdcentral. Jag lockas av motivens maskinella arbete, av de stora maskinerna och människorna som bemästrar dem. Och pappersrullarna. Jag vet att bilderna föreställer miljöer från bland annat Gruvön, men kanske är det för att jag kommer från Skoghall som jag tycker att de är attraktiva. Som något jag tidigt lärt mig att uppskatta, på samma sätt som jag nyfiket tittar på skildringen av Kf:s bageri. Bilder från arbete som det också kan vara, så vansinnigt olikt min arbetsdag men ändå med likheter. Upprepningarna igen; maskinen, processen och människan som styr den.

Mitt brokiga urval får ett lugn, och kanske ett slags sammanhållning av Hertha Hansons målning. Jag tycker mig se konstnärens arbete och strävan, hennes upprepningar och kompositionsfunderingar. Och sedan finns det något annat där, som pekar åt ett håll där jag lägger orden på hyllan och bara betraktar.

Om Anna Lidberg

Anna Lidberg är född i Skoghall 1984 och bor idag i Stockholm. Hon är utbildad på Konstfack i Stockholm och på Chelsea College of Arts i London. I sina verk arbetar Lidberg med förhållandet mellan konst och allmänhet och testar däri samhälleliga och kulturella strukturer.  Hon fascineras av upprepningar, nostalgi och kollektiva arbetsprocesser - som inte minst syns i hennes briljanta arbete med Gallery 1:10, en utställningsyta i miniatyrformat. 

På Kliniskt Träningscentrum (KTC) på Centralsjukhuset i Karlstad, har Lidberg gjort en installation som heter Utkast. Verket gjordes i nära samarbete med enhetschefen Anna Marklew och har till uppgift att gestalta KTCs vision. Verket är redan ett av landstingets mest älskade verk. "I den frysta situationen, monterad på KTCs vägg, bryter personen mot de strukturer hon förväntas förhålla sig till. Med sina pappersplan når hon bortom sin egen inramning. Planen i sin tur tilltar i storlek. Likt tankar och handlingar som tar spjärn, ges luft och tillåts bryta mot det förutbestämda." (Citat Anna Lidberg)

Den 14 november - 17 januari deltar hon i utställningen Bortom det bedrägligt säkra, på Värmlands museum. I museiparken visas Lidbergs verk Tack mödrar det gjorde ni bra, som är ett hyllningsverk till en annan generations feminister. Verket citerar och svarar på uppmaningen i Margareta Garpe och Suzanne Ostens text till Befrielsen är nära (1974).

Anna Lidbergs arbeten och hennes sätt att resonera kring konst fascinerar mig. Jag träffade Anna första gången 2012 när jag arbetade i Kils kommun. Då anställde jag henne som projektledare/konstnärlig ledare, för föreningen Tomma Rums konstnärsvistelse i Kil, som sammanlagt 108 konstnärer från hela världen deltog i.

Värmland är ett län där konst och kultur har spelat en viktig roll genom historien. Idag tappar vi dessvärre duktiga och för länet betydelsefulla kreatörer till storstadsregionerna. När Anna Lidberg för några år sedan återvände till Värmland med sitt konstnärskap, blev det för den lilla kommunen Kil en avgörande vändning som också gav ekon och påverkade hela länet i positiv riktning. Med sitt unika och mångfacetterade konstnärskap är Lidberg, genom sin närvaro i Värmland, en inspiration för andra konstaktörer i länet. Lidberg har bidragit till att vi har fått flera konstnärer från länet att vilja återvända och konstnärer från övriga Sverige att bli nyfikna på Värmland. I min nuvarande roll som konstchef på Landstinget i Värmland, ser jag det som oerhört viktigt att denna positiva utveckling fortsätter. Det gäller att synliggöra och lyfta fram samtidskonsten i ljuset.

Anna Åberg, konstchef